Om mig

Min fotografiska resa

 

 

 

 

 

 

 

 

Bakgrund

Jag heter Leif Sylvan och bor av födsel och ohejdad vana i Ankarsrum, ett litet samhälle i nordöstra Småland. Min fotografiska bana började med att jag 1974 inköpte en något udda kamerautrustning. Jag valde Nikon som kameramärke, men med den ovanliga optikkombinationen 35 mm och 600 mm. För den som inte är så insatt i fotografering kan jag berätta att det förstnämnda var ett vidvinkel, och det sistnämnda ett mycket ovanligt supertele, fanns inte många privatpersoner i Sverige som ägde ett sådant på den tiden. Enligt fotohandlaren i Västervik var det den största affär han någonsin gjort. Det var tur att mitt fotointresse höll i sig annars hade jag kastat mycket pengar i sjön.

 

Mitt gamla Nikkor 600 mm/5.6-objektiv

Anledningen till att jag köpte ett så långt teleobjektiv var att mitt största intresse var att fota vilda djur. Som barn till föräldrar som båda hade tagit jägarexamen hade jag fått natur- och djurintresset med modersmjölken, men jag var lite för blödig för att jaga och skjuta själv, jag föredrog att använda kameran. Till att börja med fotade jag svartvitt och framkallade bilderna själv, men ganska snart övergick jag till dia. Diabilderna var jag trogen i 30 år, ända fram till år 2005 då jag blev "digital".

För att kunna titta på diabilderna har jag under åren köpt flera av Rolleis dubbelpipiga övertoningsprojektorer. De krånglade tyvärr en hel del så 1990 köpte jag tre Zeiss Royal-projektorer som AV-huset i Göteborg byggde om åt mig för bildspelsbruk. Under de närmaste åren producerade jag sedan flera bildspel som jag reste omkring och visade hos olika föreningar och företag. Två av bildspelen handlade om norsk natur, och på något vis fick Norska Turistbyrån nys om min verksamhet. De tog kontakt med mig, och det hela slutade med att de köpte in valda delar av mina bildspel för att sedan visa dem som reklam för Norge vid stora mässor i ett antal länder ute i Europa. Detta hände 1996.

 

"Årets Nordmann"-utmärkelsen

Jag mottar utmärkelsen "Årets Nordmann i Sverige" ur den norske ambassadören Ketil Bördes hand

I början av maj 1997 fick jag oväntat veta att jag var en av kandidaterna till utmärkelsen "Årets Nordmann i Sverige". Det var en nyinrättad utnämning som skulle ges till en svensk eller norrman som "gjort en extraordinär insats för att främja Norge i Sverige", och det var p.g.a. mina Norgebildspel som jag kommit i fråga. Juryn bestod bl.a. av Norges ambassadör, ordföranden i Det norske Samfund och ledarna för Norska Turistbyrån och Norges Exportråd i Stockholm.

Måndagen den 12 maj ringde ordföranden i Det Norske Samfund, Johan F. Munthe, och sa att jag enhälligt blivit vald till "Årets Nordmann i Sverige". Jag förväntades infinna mig i Stockholm kommande lördag för att ta emot utmärkelsen vid en ceremoni på norska nationaldagen 17 maj. Jag skulle vara hedersgäst under kvällens festligheter och sitta vid honnörsbordet tillsammans med norske ambassadören, ordföranden i Det norske Samfund, en norsk landshövding, en norsk operasångerska med flera prominenta personer.

Nu var goda råd dyra. Jag som hellre sitter ensam vid en lägereld ute i skogen än går på fest, hur skulle jag bete mig i ett sådant här sammanhang? Jag införskaffade omedelbart en bok i vett och etikett från den lokala bokhandeln, där jag bl.a. lärde mig att man ska plocka besticken utifrån och in mot tallriken när man äter flera rätter efter varann, och mycket annat som jag numera har glömt bort. Det var krav på smoking, jag hade bara diffusa begrepp om hur en sådan såg ut. Jag lyckades förhandla mig till att i stället få komma i mörk kostym, vilket jag i och för sig inte heller ägde någon. Men det kunde jag ju köpa och tro att jag skulle få användning för någon mer gång, vilket knappast var fallet med en smoking.

Fem dagar gick fort och på lördagen åkte jag upp till Stockholm. På kvällen blev jag hämtad på hotellet av Johan F. Munthe, och vi åkte taxi till Karlbergs slott där norska nationaldagen firades. Där fick jag motta utmärkelsen ur norske ambassadörens hand, hålla ett tacktal och sedan äta mig igenom kvällen genom att i smyg titta på hur de andra gjorde och sedan härma det efter bästa förmåga. Men maten var god och det var mycket vacker sång och musik under kvällen, så det var inget att klaga på. Jag bröt upp före dansen (kan inte ta ett danssteg) och for tillbaka till hotellet. Jag var glad över att jag fått vara med på en sådan tillställning, men ännu gladare att det var över.

 

Utbildning och tävlingar

Utbildningsmässigt är jag till största delen självlärd, men i början av 1990-talet gick jag tre sommarkurser i Experimentellt naturfoto för Terje Hellesö, borta i Mullsjö. Det blev en riktig kick för mig och gav mig en helt ny syn på fotografering. Jag började fotografera med ett helt nytt tänk i fråga om bilder, och samtidigt provade jag på att ställa upp i diverse fototävlingar, både lokalt, nationellt och internationellt. Det gav oanade framgångar, under några års tid vann jag mer än hälften av alla tävlingar jag ställde upp i. T.ex. vann jag Naturklassen i Nordiska Fotosalongen 1994, jag vann tidningen Vi Bilägares tematävling "På väg", och i en annan fototävling vann jag en resa till Tunisien.

 

Sylvans Foto

När jag började tjäna lite pengar på mina bildvisningar kontaktade jag skatteverket för att få veta hur det skulle deklareras. Jag fick till svar att jag kunde ta upp det som hobbyverksamhet i självdeklarationen, vilket jag gjorde. Men när jag senare ville göra avdrag för fotoresor jag gjort var det tvärstopp hos skatteverket. Att skatta för inkomster gick bra, att göra avdrag för inkomsternas förvärvande gick inte alls lika bra. Men jag fick i alla fall tipset att starta egen firma, då kunde jag få göra avdrag för fotoresor. Sagt och gjort. Jag anmälde mig till en Starta eget-kurs, och när jag gått klart den så startade jag 1994 en enskild firma med det lite idéfattiga namnet Sylvans Foto.

 

Svenska BildvisningsKatalogen

När jag på 90-talet reste runt och visade bildspel i olika sammanhang så fick jag ofta frågan om jag kunde tipsa om andra duktiga bildvisare man kunde engagera. Samtidigt visste jag att det fanns många fotografer som inget hellre ville än att få komma ut och visa vad de fotograferat. Det fanns alltså både en tillgång och en efterfrågan men ingen plats där de kunde mötas. Därför startade jag år 2001 "Svenska BildvisningsKatalogen", ett internetbaserat skyltfönster där svenska bildvisare kunde visa upp vad de hade att erbjuda. Där kunde sedan föreningar, klubbar, studieförbund m. fl. gå in och välja ut vilket program och vilken bildvisare de ville engagera.

 

Dokumentärfoto

2005 firade Ankarsrum 350-årsjubileum. Firandet koncentrerades inte till ett speciellt tillfälle utan spreds ut under hela året vid ett 35-tal tillfällen. Olika föreningar i samhället fick t.ex. bidrag för att ordna någon aktivitet med anknytning till jubiléet. Jag var med på nästan samtliga evenemang och försökte fotografera allt av vikt som hände, inklusive kungaparets besök. Efteråt sammanställde jag bilderna till ett bildspel på två DVD-skivor med musikbakgrund, som jag sålde.

Samhällets jubileum var även Ankarsrums Bruks jubileum, eftersom bruket startades 1655 och samhället växte fram p.g.a. de arbetare som bosatte sig där. Under 1½ år, 2005-2006, fotodokumenterade jag samtliga c:a 180 anställda i deras arbetsuppgifter på bruket. Från det här digra bildmaterialet valde jag ut drygt 1 000 bilder som jag gjorde ett 2-timmars bildspel av, med musik och kommentarer till bilderna. Även det gav jag ut på en dubbel-DVD.

Sådana här dokumentationer blir väldigt fort historia. Idag när jag tittar på de här bildspelen ser jag att många personer inte finns kvar längre, liksom att avdelningar är nedlagda och arbetsuppgifterna borta eller förändrade.

 

Musikbakgrunder

När man använder musik till bildspel ska man betala avgifter till musikförfattare, artister och skivbolag. Det kan bli väldigt dyrt, för musiken till mitt bildspel om Nordnorge betalade jag runt 10 000 kr, om jag inte minns fel. Men vid några tillfällen har jag lyckats få högklassig musik helt gratis.

Till de båda dokumentärbildspelen ovan letade jag länge på internet efter passande musik. Jag behövde 2 timmars musik, vilket gjorde det helt omöjligt att betala vanlig producentavgift, det skulle ha kostat mig hundratusentals kronor. Istället sökte jag efter bra musik där den som framförde musiken även hade skrivit den och gett ut den själv. Då var det bara en enda person som jag behövde kontakta om rättigheterna.

Efter lång tids letande hittade jag tre personer som tillsammans hade musik som räckte för två timmar. Det var amerikanen Rick DeAguiar, australiensaren Sherif Francis och den italienske konsertpianisten Roberto Santucci. Jag kontaktade dem och förklarade mina projekt med dokumentärbildspel, och frågade om jag kunde få använda deras musik gratis som bakgrund. Det enda jag kunde erbjuda var att de fick var sin dubbel-DVD när bildspelen var klara. Och tänka sig, de sa ja alla tre!

Amerikanen visade sig ha en fru som var svenskättling, de hade varit i Småland på besök. Han och hans fru blev väldigt glada för dubbel-DVD:n, de fick se lite hur vanligt folk i Sverige lever nuförtiden. Italienaren bjöd ner mig som hedersgäst till en av hans konserter, vilket jag hovsamt avböjde, jag hade fått betala resan själv. Han omnämner mig vid namn på flera ställen på sina hemsidor, och även i hans biografi är jag omnämnd. Så här står det i en av hans presentationer:

 

"As an evidence of his being a tout court artist, Roberto Santucci has worked throughout his career with the most different kinds of professional artists, such as sculptor and painter Anna Izzo, the Swedish photographer Leif Sylvan and the Italian movie director Claudio Sestieri."

 

Inte illa att bli omnämnd i samma mening som världsberömda storheter som konstnären/designern Anna Izzo och filmregissören Claudio Sestieri!

 

När jag gjorde bildspelet om Azorerna 2008 behövde jag också mycket musik, musik som skulle passa till den typen av bilder från en ögrupp ute i Atlanten. Jag använde samma taktik som tidigare: leta efter musik som är komponerad, framförd och utgiven av samma person/grupp. Jag hittade en sammanslutning av mycket välutbildade musiker från olika länder i Europa. De ger ut musik under namnet Santec Music Orchestra, mycket vacker musik med anknytning till naturen.

Efter att ha mailat dem och berättat att jag tyckte mycket om deras musik och att jag ville få använda den till bilder från Azorerna så följde lite diskussioner fram och tillbaka. Till slut enades vi om att de fick ett antal naturbilder av mig att använda i sin reklam, så fick jag använda deras musik gratis.

 

Slutkläm

Har du orkat läsa så här långt är du verkligen en tålmodig person, och jag känner att det nog är bäst att sluta nu. Låt mig bara till sist få berätta vad jag tycker är roligast när det gäller fotografering. Det är att få hänga på mig ryggsäcken en tidig vårmorgon, någon timma före soluppgången, och sedan gå ut i skogen ditåt näsan pekar och fota vad som dyker upp. I ryggsäcken finns kokutrustning och mat så jag kan vara ute till fram på eftermiddagen. I planerna ingår också gärna en tupplur efter maten, för inget är väl så rogivande som att ligga och lyssna till fågelsång, vindens sus i trädkronorna och kanske porlandet från en liten skogsbäck.

 

Sammanfattning för latmaskar

 

Tycker du att nedanstående presentation ser lång och jobbig ut att

läsa? I så fall har jag sammanställt en kort resumé, just för dig.

 

 

"1974 började jag fotografera. Det håller jag fortfarande på med....."

 

Sylvans Foto Skogsvägen 4 593 70 Ankarsrum Tel. 0490-522 35 E-mail: leif@sylvansfoto.se Copyright © Sylvans Foto 2016